The World Came to an End

This is James last Monday, the day when his life almost came to an end. You see, I had some fun plans for the 2 of us around noon which lead me to make an executive decision to “only” take him for a 30 min walk in the morning. It was snowing outside and no matter how much I tried to tell Jay about us heading out for some fun in a short while, he became seriously depressed. He jumped up on our bed where he could stare out through the window, while going through emotions such as feeling seriously mistreated. It was as if the world had come to an end and there was no other dog in the world who had such a horrible life. I don't even have words for how grateful I am for him surviving this day from hell. It could have gone either way. Amen, is all I have to say. ;)

Bilden på James togs i måndags när han gick igenom en djup depression och då livet inte längre var något roligt. Det var nämligen så att jag hade andra planer för honom mitt på dagen och valde därför att ”endast” ta honom på en 30 minuters morgonpromenad. Det snöade vilket säkerligen bidrog till att jag upplevdes som extra grym, trots att jag berättade för honom att vi snart skulle gå ut igen. Han hoppade upp på vår säng där han kunde stirra ut genom fönstret, och där stod han och tyckte så otroligt synd om sig själv. Livet var hemskt, minst sagt. I just denna stund fanns det ingen annan hund i hela världen som hade ett lika förskräckligt liv. Jag är så djupt tacksam för att han överlevde den här mardrömsdagen. Tack Gode Gud. ;)