Our Sweet Little Billy

I never told you (because I didn’t want to think about it) but before Billy even had his first elbow surgery it was discovered that his hips were bad, the right hip was worse than the other but he showed signs of both hips bothering him when the orthopedic examined him. At this time they could even see some small, small changes on his knees but nothing that needed surgery at that point and I didn’t want to hear about it so I forced myself to forgot about his potentially bad knees. My main and only focus at that point was his elbows. Of course I was worried about his hips but his knees… no, they were not bad at that point so why worry about it.

Before surgery the orthopedic did say that euthanasia would be an option, however, if we wanted to go ahead with the surgeries it would be ok, but we had to fully understand that there was a chance that Billy wouldn’t recover the way we were hoping for and that we could be forced to make a tough decision at a later date. At this time though, both Mr L and I felt we had to give Billy a fair chance, euthanasia at that point was out of the question.

Both elbow surgeries went well, we were very positive despite him limping for a long time even after the surgeries. Eventually we could start to see an improvement, but he was still very stiff and he hated when anyone was trying to touch his legs. He was still the nicest, sweetest dog, he never growled even though it probably hurt when the physical therapists and the orthopedics were bending his legs. We both remained very hopeful and positive, we had decided that we were going to ride it out… it was going to work out. No doubt.

Well, that was up until Christmas when he started limping on his right rear leg. I knew it wasn’t good and my gut feeling said: “this is really bad”. The physical therapist thought, in the beginning, that he might have just pulled a muscle and that it would go away, but it didn’t. The limping got worse. I was so sure it was his hip and it never crossed my mind that it would be anything else.

We already had a pre-scheduled appointment with the Orthopedic for a check-up of his elbows, so she began checking his elbows and she said they still weren’t as good as she had hoped for. Then, she examined his rear leg and after bending tests and various walking/running tests she said she wanted to X-ray both his back legs again. I was so worried the X-rays would show the hips looking even worse this time, despite all the swimming and walking on the water treadmill. You see, the physical therapists had said that the hip could give Billy problems now because he had been so inactive due to his elbows. And that it becomes a bad cycle – he needed, as soon as the elbows were better, to become more active as that would help his bad hip (building more muscles will help hip dysplasia). Even though I was worried sick, it still, for some reason did not cross my mind that it could be something “more”….

After the X-rays were done, I saw our orthopedic showing Billy’s X-rays to the chief surgeon. He’s a very well known orthopedic surgeon and I think I can be so cocky to say that he is the best one we have in Sweden, probably even the best one in Scandinavia (I know him from Alih’s days as he performed some surgeries on him). The orthopedic had me come along to a computer so she could show me the X-rays. And I saw it too. :(

She informed me that both Billy’s knees were bad (OC) and she was shocked that he could walk as well as he could on the left rear leg because it looked really bad (it was the right rear leg that he was limping on). Considering all the problems Billy had, she didn’t think he would ever get well again, even if they operated on his knees. He still had bad hips and it was just too many joint issues for him to ever be able to have a normal life. He would probably be forced to being on a lead for the rest of his life (never being able to run off leash!!!!) and even with several surgeries, he would probably always need pain medication. She said (and this was what I had dreaded the whole time): “the most humane thing would be to put Billy to sleep”.

Life is cruel. Not even a year has gone by since we lost our beloved Alih. And now this. This is cruel.

______________________

Jag berättade inte det här tidigare (eftersom jag vägrade att överhuvudtaget tänka på det), men innan Billy ens hade blivit opererad upptäcktes att hans höfter var dåliga. Den högra höften var dock sämre än den andra. När ortopeden kollade igenom honom och gjorde en massa böj övningar visade han tecken på att båda höfterna ömmade. Detta gjorde att man valde att röntga honom och då (förutom dåliga höfter) kunde man se att det var små, små förändringar på knäna men inget som i då läget behövde opereras. Jag orkade inte ens tänka på det just då, utan jag fokuserade endast på hans armbågar … och var mer orolig över den högra höften. Ortopeden tog upp vid denna tidpunkt att avlivning vore ett alternativ, men det var inget alternativ för oss. Vi kände att vi var tvungna att ge Billy en riktig chans. Höfter, vet vi, kan vara slappa vid så ung ålder (vid första röntgen vara Billy bara runt 6-7 mån) och genom simning etc. kan de förbättras. Det höll ortopeden med om men hon ville ändå att vi skulle vara väl införstådda med alla de problem som skulle kunna drabba Billy.

Båda armbågsoperationerna gick bra, vi var mycket positiva trots att han haltade ganska länge även efter operationerna. Så småningom kunde vi dock börja se en förbättring, men han var fortfarande mycket stel och han hatade när någon försökte röra hans ben. Trots detta var han alltid hur snäll och gullig som helst, Billy morrade aldrig till någon trots att det säkerligen gjorde ont när både sjukgymnaster och ortopeder böjde och bände hans ben. Vi var som sagt mycket positiva och hade inställningen att ”det var klart som tusan att Billy skulle bli bra. Inget snack om saken. Det här skulle funka”.

Det var fram till jul, vill säga. För när han började halt på det högra bakbenet blev jag riktigt orolig. Magkänslan sa att det var riktigt dåligt men jag fortsatte ändå att försöka tänka positivt. Sjukgymnasten trodde till en början att han kanske bara sträckt sig och genom strikt vila skulle det gå över (strikt vila igen, Billy höll på att bli galen). Men även efter en veckas strikt vila försvann inte hältan, utan det blev faktiskt värre med tiden. Jag var helt inställd på att det var hans höft som gav honom problem, det slog mig aldrig att det skulle kunna vara något annat eller något värre.

Vi hade redan en inbokad tid hos ortopeden för återbesök (för armbågarna) så hon började med att kolla hans armbågar och det gjorde ont tyckte Billy när hon drog i och böjde dem. Han var fortfarande inte bra i armbågarna, vilket hon hade hoppats på. Sedan gick hon över till att kolla hans bakben, hon gjorde ett antal böjprov och så fick han gå och springa för att hon skulle se hur det såg ut. Det bestämdes att nya röntgen plåtar skulle tas på båda bakbenen. Jag var jätteorolig att plåtarna skulle visa att höfterna förvärrats ytterligare trots all rehab. Utifrån diskussioner med rehabpersonalen så trodde vi alla att det var höger höft som gav honom problem och att han nu haltade var för att han förlorat muskelmassa i.o.m. hans inaktiva liv (han hade ju varit tvingad till strikt vila så att armbågarna skulle få läka) och att detta hade blivit en ond cirkel. På grund av hans vila hade höften blivit sämre, men genom att han skulle få börja röra på sig mer och mer skulle höften kunna bli bättre igen (vi vet att ju mer muskler desto bättre vid höftledsdysplasi).

Efter röntgen såg jag att vår ortoped konsulterade med Sjöström och jag höll tummarna stenhårt. Sen kom hon och hämtade mig (Mr L var precis ut till James som satt i bilen) så att jag själv skulle få se röntgenbilderna, och jag såg det jag med. Utöver höfterna syntes tydligt att båda knäna var dåliga (osteochondros). Hon var faktiskt förvånad över att han inte hade mer problem av sitt vänstra bakben ännu, för det såg riktigt illa ut (det var det högra bakbenet som han haltade på). Med tanke på alla problem Billy hade, så var framtiden dyster. Även om vi gjorde alla operationer som han skulle behöva så skulle han med största sannolikhet aldrig kunna springa lös igen och få gå på smärtstillande resten av sitt liv. Hon tyckte det snällaste och mest humana var att låta honom få somna in. Det var just de där orden man hade varit livrädd för hela tiden. Sen måste jag erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket. Fysiskt var jag där, men det var som om jag var i dvala.

Livet är grymt ibland. Inte ens ett år har gått sedan vi fick ta bort vår älskade Alih. Vilken tur att man inte vet hur framtiden ser ut för då skulle man fan inte orka...